Opprinnelig publisert i antologien «Vårt sätt att
leva tillsammans kommer att förändras” (2010)
Leopard förlag, red:John Hörnquist, Daniel Suhonen och
Kristina Tysk. Finnes også på Ali Esbatis
blogg, publisert der 30.05.2010
”Sverige behöver en ny regering!” står
det att läsa på samarbetssajten rodgron.se. Med
utropstecken och allt. Och det är ju verkligen sant. Sverige
har åtminstone under efterkrigstiden inte haft en regering
som gjort mer för att avlöva välfärdssystemen,
vidga inkomst- och förmögenhetsklyftor, förskjuta
makt från arbetarkollektivet till arbetsköparna och
förtunna det folkliga inflytandet över viktiga
samhälleliga beslut. Det räcker rätt långt
för att säga att Sverige behöver en ny regering. Och
ser man parlamentariskt på saken ligger det nära till
hands att se en allians av de partier som inte igår i dagens
högerregering som alternativet. En rödgrön regering
i Sverige. Det vore fint, förstås.
Man skulle kunna säga att det rödgröna samarbetet
är framtvingat av att fyra borgerliga partier före valet
2006 klev ned i en ideologisk och organisatorisk badtunna och kom
ut som en hopkletad regeringshöger.
Den processen har en längre förhistoria. På
högerkanten har det bedrivits ett långsiktigt arbete
– inte minst i politiska kraftcentra utanför de
borgerliga partiapparaterna – för att bryta ned de
motståndsmekanismer mot marknadsfundamentalism som funnits i
mittenpartierna. Centern har gått språngmarsch
från folkrörelsebaserat landsbygds- och miljöparti
till att på riksnivå domineras av enkelspåriga
timbroadepter. Folkpartiet har gjort sig av med sitt frisinnade och
vänsterborgerliga arv. Och resterna av kristen egalitarism i
det kristdemokratiska budskapet är numera svårfunna. Det
har gjort ett sammanhållet högerprojekt under ledning av
(«de nya») Moderaterna möjligt.
Projektets framtoning har varit väl anpassat till svenska
förhållanden. Istället för att gå i
direkt konfrontation med de fackliga organisationer och uttrycka
ett explicit önskemål om att rasera de i grunden
populära välfärdssystemen, har den schlingmannska
strategin varit att lägga sig till med en surrealistisk
retorik, där det som sägs huvudsakligen är
frikopplat från det som görs. Ett systematiskt
raseringsarbete har nu i snart fyra år kunnat genomföras
till tonerna av nyspråkliga reklamslogans av typen
«bekämpa utanförskapet», «sätt
jobben främst» och «föregångslandet
Sverige».
I boken «Åtta år med Reinfeldt» (Ordfront,
2006) beskrev Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel
Suhonen före valet det borgerliga demoleringsprojektets
grundkomponenter. De tre hörnpelarna för vad man kan
kalla den svenska eller nordiska välfärdsmodellen har
just som författarna skisserade, utsatts för systematiskt
undergrävande arbete. Den fackliga organisationsnivån
har tryckts ned genom att man gjort det dyrare att vara med i fack
och a-kassa (samt indirekt genom att understödja osäkra
anställningsformer där de anställda är mer
svårorganiserade). Grundprinciper i
socialförsäkringssystemet, som att det ska vara
heltäckande och ge kompensation för inkomstbortfall, har
blivit så urholkade att man i delar knappt kan kalla det
samma modell som tidigare. Och de enorma skattesänkningarna
har gjort det allt svårare att upprätthålla
högkvalitativa välfärdstjänster som är
offentligt finansierade. Olika typer av påtvingade
«valfrihetsreformer» gör sjukvården, skolan
och äldreomsorgen allt mer porösa som generellt
tillgängliga nyttigheter.
Varför denna långa bakgrundsteckning och
eländesuppradning i en artikel om utmaningar för det
rödgröna samarbetet? Dels för att det säger
något om det läge Sverige befinner sig i – en
verklighet som ett politiskt alternativ rimligen måste svara
mot. Dels för att det uttrycker en besvärande kontrast
mot tillståndet i det rödgröna samarbetet.
Den borgerliga politiken har haft en tydlig inriktning och en
strategisk systematik. Självklart har regeringen gått
snabbare eller långsammare fram med vissa
åtgärder, tvingats hantera oväntade bakslag och
uppvisat chockerande inkompetens på vissa områden. Men
det råder knappast något tvivel om att Sverige efter
fyra år ser annorlunda ut – att landet rört sig i
en förutsägbar riktning: mer makt till arbetsgivarna,
svagare välfärdstäckning, större delar av
ekonomin underställd privatkapitalistisk vinstlogik,
större andel av den samlade produktionen som
förbehålls de redan rika.
Kan man skönja motsvarande projekt i det rödgröna
samarbetet som nu tar form? Ska vi vara ärliga, är
väl svaret på den frågan ännu så
länge nej.
* * *
Det finns en påfallande risk för
att ett rödgrönt samarbete ska komma att uppfattas som en
lite mindre angelägen administrator av samma sorts
nedskärnings- och tillbakarullningspolitik som borgarna. Att
valet inte står mellan två olika färdriktningar,
utan mellan två olika hastigheter längs «Den Enda
Vägen». Förhandsdiskussionerna om den ekonomiska
politiken mellan de rödgröna partierna har till exempel
rört vilka av högerns stora skatteavdrag som eventuellt
ska kunna reverseras. Att det i alla fall inte blir alla, tycks
på förhand givet. Redan där kommer den
rödgröna ekonomiska politiken att vara inklämd i
snävare ramar.
Jag argumenterar inte för en rödgrön politik som har
målet att ett efter ett återställa den sittande
regeringens beslut. Jag efterlyser snarare en större
diskussion om avgörande vägval i den ekonomiska politiken
– vägval kopplade till realekonomiska utmaningar.
Sverige har en modern industri- och tjänsteekonomi med
hög produktivitet. Liksom andra moderna ekonomier har
tjänstesektorn i bred mening vuxit som andel av ekonomin
– en utveckling som kommer att fortsätta. Det har att
göra med inneboende egenskaper i produktionen av olika typer
av varor och tjänster. Det är möjligt att med samma
insats av råvaror och arbetstid producera dubbelt så
många bilar eller plastleksaker, när nya
produktionsmetoder och maskiner införs. Men det är
knappast möjligt – eller önskvärt – att
läraren klarar av lektionen på halva tiden genom att
tala dubbelt så fort, eller för dubbelt så
många elever. Inte heller är det så lyckat om man
på så sätt «effektiviserar»
hjälpen till en gammal människa som inte kan äta
själv.
Det här är varken något märkligt, eller
något som ställer till med oöverkomliga problem.
Med växande inkomster använder de flesta människor
en större del av sin ekonomi till tjänster av olika
slag.
Men en del viktiga tjänster finansieras gemensamt. Ja, det
är faktiskt just detta som (de som arbetar inom) den
offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med –
välfärdstjänster av olika slag. Om den verksamheten
ska kunna skötas på ett tillfredsställande
sätt och gärna också utvecklas, då
måste det offentligas andel av den
stora samhällsekonomiska kakan växa. Men det är inte vad som sker.
Istället har den ekonomiska politiken i snart tre decennier
förhindrat detta behov från att kunna uppfyllas.
Resurser till de tjänster som sköts offentligt
måste dirigeras med hjälp av politiska beslut. Där
har det politiska systemet svikit – eller snarare
programmerats till att svika.
Om den offentliga sektorns andel är oförändrad,
kommer det att innebära ett ständigt tryck på
tillbakahålen löneutveckling, utsortering av uppgifter
och nedskärningar i verksamheten. Och nu har den offentliga
sektorns andel av Sveriges samlade BNP inte bara stått still,
utan till och med trendmässigt sjunkit sedan början av
1980-talet.
Sverige är ett betydligt rikare land idag än på
80-talet. Ändå har vi tydligen inte råd att ge de
gamla lika mycket tid att gå ut eller äta med
sällskap, som vi kunde förut. Vi har på många
håll inte råd att ha lika många kuratorer i
skolan eller psykologer inom den offentliga hälsovården.
Vi har inte råd att hålla oss med lika många
kommunala lokaler som föreningslivet kan använda sig av.
Vi har inte råd att göra något åt den
malande stress och den pussliga arbetssituation som strukturell,
ineffektiv underbemanning åsamkar sjuksköterskor,
statsbyråkrater och barnomsorgspersonal.
Det är istället vad som i klump kallas «privat
konsumtion» som vuxit snabbare. Vad det betyder i praktiken
är att den välfärd som alla ska har rätt till
har snörpts åt, och resurserna skjutits uppåt i
samhällspyramiden.
Här finns ett vägval. Antingen ett samhälle där
vissa saker, som exempelvis sjukvård, görs lika
tillgängliga för alla. Då får de finansieras
via skatter, som måste kunna höjas. Eller – tryck
på olika typer av privatisering av de sakerna.
Det betyder inte nödvändigtvis att mindre av
samhällets resurser går dit, men det innebär en
annan fördelningslogik.
Att det skulle vara billigare att driva
välfärdstjänster i privat regi är en myt.
Tydligast blir det om man jämför med USA. USA –
där det mesta av vården sköts privat – har
exempelvis de högsta vårdkostnaderna, men också
bland de allra sämsta hälsoresultaten i
jämförelser mellan OECD-länderna. Sverige
uppnår med sitt offentliga system mycket goda
hälsoresultat till medelhöga kostnader, alltså med
mycket god effektivitet. Det är inte särskilt konstigt.
Med ett privat system ställs en stor del av befolkningen
utanför en hel del av vården. Det går inte
åt mindre samhällsresurser till sjukvård, men
vissa får nästan inte konsumera någon
sjukvård alls. Så är det också med andra
överväganden mellan privat och offentlig organisering av
tjänster.
Ändå är det just idén om att privatisering
leder till en mer samhällsekonomiskt effektiv
resursanvändning och att en stor offentlig sektor på
sikt hämmar välstånds- och
produktivitetsutveckling, som är helt grundläggande i de
nationalekonomiska modeller som pekar mot behovet av
«alternativa finansieringsformer» – alltså
privatisering. Baserat på ett axiomatiskt antagande utan
grund i verkligheten motiveras en «ofrånkomlig»
ekonomisk politik, som gör samhället mer ojämlikt,
och mindre produktivt.
* * *
Det är i grunden samma resonemang som
ligger till grund för alarmismen runt
«äldrevågen». När vi nu överlever
längre, är tanken, uppstår problemet att antalet
som måste försörjas av de yrkesaktiva ökar.
«Försörjningsbördan», som man kan kalla
kvoten mellan dem utanför och i arbete, ökar.
Därför måste man begränsa de
välfärdsnyttigheter som befolkningen utanför
yrkeslivet kan räkna med. Att fler då måste
räkna med att få sina behov tillgodsedda genom den egna
plånboken, är en närliggande slutsats, om man från börjar stänger vägen
för ett högre skatteuttag som är anpassat till de
faktiska samhälleliga behoven.
Ser man på de historiska talen över
försörjningskvoten, visar det sig att den demografiskt
väntade stigningen inte är någon apokalyptisk,
aldrig tidigare skådad förändring. SCB räknar
med en ökning från cirka 2,15 till cirka 2,25 fram mot
2030, något mer om sysselsättningen bara drivs av
demografi och ingen ändring sker i exempelvis de
utlandsföddas sysselsättningsgrad. Minst lika viktigt
är att den stora förändringen i
försörjningskvoten i närtid (ett hopp från 2,0
till 2,3) kom i den första halvan av 1990-talet. Det var
förstås inte några hypersnabba ändringar i
åldersstrukturen som gav upphov till den ändringen. Det
var kollapsen på arbetsmarknaden, med en dramatiskt
ökande arbetslöshet som därefter aldrig
återhämtat sig till 80-talets nivåer.
Precis som nu kommer det i framtiden att vara avgörande
för välfärd och välstånd, att
sysselsättningsnivån är hög och att det arbete
som görs håller hög produktivitet och kvalitet. I
den borgerliga teorivärlden är det självklart vad
som måste göras för att få till detta:
individualekonomiska incitament. «Det måste löna
sig att arbeta». Arbetsmarknaden ska utsättas för
«utbudsreformer», genom sänkta skatter för
dem som jobbar och sänkta ersättningar till dem som inte
har möjlighet att vara på arbetsmarknaden:
arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade. Hur detta
fungerar i praktiken har vi gott om historiska belägg
för. De skandinaviska länderna, som har haft en relativt
hög skattenivå och relativt generösa
ersättningar till dem som hamnat utanför, kombinerat med
en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik för
full sysselsättning, har haft lägre arbetslöshet och högre sysselsättningsnivåer. I takt med
att många element i denna politik brutits ned – under
regeringar av olika färg, om än förstås
betydligt mer aktivt av borgerliga regeringar – har
också arbetslöshet och sysselsättning rört sig
uppåt respektive neråt mot mer «normala»
nivåer relativt andra jämförbara länder.
De senaste årens högerpolitik har varit som hämtad
ur läroboken för att «höja
arbetsutbudet» och «sänka trösklarna»
för inträde på arbetsmarknaden. Resultatet är
massarbetslöshet och djupa sår i det
välfärdssystem som varit en förutsättning för Sveriges goda
ekonomiska resultat under efterkrigstiden.
Det som blir avgörande för välfärdsutvecklingen
och för försörjningskvoten åtminstone det
närmaste decenniet, är dagens massarbetslöshet och
hur mycket den kommer att bita sig fast; hur många som hamnar
i långtidsarbetslöshet med alla de problem det
innebär för dem som människor och för
samhällsekonomin.
* * *
Nyliberalismen har gjort ideologisk
bankrutt och de konkreta effekterna av marknadsfundamentalistisk
regeringspolitik skapat ett gott opinionsläge för ett
spårskifte. Men är det en sådan ekonomisk politik
de rödgröna har att erbjuda? Knappast i
dagsläget.
Finansdepartementet under socialdemokratisk ledning opererade med
samma typ av marknadsideologiska långtidsprognoser som dagens
finansdepartement. Någon generalplan att rusta upp
välfärdssektorn kan man inte anklaga de
rödgröna partierna för att ha kommit överens
om. Någon ny, större reform har väl knappast
utlovats sedan maxtaxan i barnomsorgen – Göran Perssons
(i och för sig utmärkta) hugskott i valrörelsen
1998. Och den ganska märkliga process som föregick
konsolideringen av det rödgröna samarbetet –
där alla under Thomas Östros bekymrade överinseende
skulle avkrävas trohetsed mot de utdaterade budgetregler som
institutionaliserar begränsat politiskt reformutrymme –
bådar väl heller inte särskilt gott.
Det som i den förhärskande offentliga jargongen kallas
«ansvarsfull ekonomisk politik» är i själva
verket kortsiktig, nattstånden och ansvarslös. Den leder
till underinvestering i fysisk och social infrastruktur, till
vidgade klyftor och till maktförskjutning från dem som
arbetar till dem som äger kapital.
Det är inte resultat som rödgröna väljare
generellt skulle applådera.
Det råder inget tvivel om att nästan vad en
rödgrön regering än åstadkommer när det
gäller ekonomisk politik, så kommer det att vara mindre
dålig än det vi har idag. Men det räcker
inte.
En ekonomisk politik som inte är en del av ett
samhälleligt förändringsprojekt kommer att bli
ytlig, svag och slumpmässig. Utan ett sådant riskerar
det rödgröna samarbetet att bli ännu en akt i ett
trettioårigt episkt mörker; politiker i olika
färger som gör sina utspel medan hela det parlamentariska
systemet färdas längs «Den Enda
Vägen».
* * *
Ett nytt vägval i den ekonomiska
politiken är knappast möjligt utan ett ändrat
förhållningssätt till skatterna. Men jag tror
varken att det kan vara den enda komponenten, eller att en ny
ekonomisk politik ska kommuniceras huvudsakligen genom
skattesatser.
Det jag skulle önska var ett rödgrönt projekt som
utgick från att Sverige ska ha världens bästa
välfärd. En tro på att det är möjligt
– och ett politiskt samtal som ringar in vad det innebär
och hur det ska förverkligas. En progressiv, inkluderande,
svensk «exceptionalism», för att få med
något obamaskt också.
För att synliggöra och samla stöd för det
så behövs det resurser till att underhålla
socialförsäkringssystemen och till att anställa fler
människor där behoven är skriande – i den
gemensamma välfärdssektorn. Men det behövs
också nya reformer – sådant som ger
människor en möjlighet att upptäcka sammanhang och
riktning i politiken.
En sådan svensk exceptionalism passar också väl
som etikett på det Göran Persson en gång stolt
proklamerade men sedan inte lyckades göra till något
handfast och säljbart: visionen om «Det gröna
folkhemmet». Klimatförändringarna är vår
tids stora, i ordets rätta bemärkelse existentiella
utmaning. Det blir uppenbart för allt fler att ekologisk
hållbarhet kräver omfattande ändringar i
samhällets grundstrukturer. Det som behöver ändras
är hur vi bor, hur vi reser, hur vi sköter vår
energiförsörjning, ramverken för det som produceras
och konsumeras. Det är fullständigt orealistiskt att
detta ska kunna ske genom rätt produktval i butikshyllan och
osynligt handviftande på marknaden. Men politiker som
håller högstämda tal om klimathotet, men
vägrar ta rejäla tag för att omvandla
samhällets infrastruktur kommer förr eller senare att
kunna uppfattas som tröttsamt moraliserande besserwissers av
folkflertalet. Det vore synd. Sverige har goda möjligheter att
bli världsledande när det gäller att klimatanpassa
olika samhällssystem, genom visionära offentliga
investeringar och samarbete mellan staten, universiteten och det
privata näringslivet.
En moderniserad ekonomi kräver också ett modernt
arbetsliv. Sverige har tidigare varit ett internationellt
föredöme genom sin starka, flexibla arbetsrätt, vars
funktionalitet förutsätter mycket hög facklig
organisationsgrad. Idag är läget ett annat. Även om
anslutningsgraden fortfarande är mycket hög i
internationell jämförelse, har facken tappat
rekordmånga medlemmar på kort tid –
högerpolitiken har varit framgångsrik på det
området. Samtidigt har arbetsköparsidan drivit på
utvecklingen och skapat «fakta på marken» som
rivit upp stora hål i det skydd och den trygghet som
arbetsrätten är tänkt att ge de arbetande.
Särskilt har många yngre drabbats. Det är hög
tid att ta upp en diskussion om modernisering och
verklighetsanpassning av arbetsrätten på arbetstagarnas
villkor. Viktiga frågor är stärkt rätt till
heltid, åtgärder för att
tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör
det betydligt svårare än idag för företagen
att utnyttja bemanningsföretag för systematisk
underminering av löner och arbetsvillkor. I huvudsak regleras
förhållanden på arbetsmarknaden bäst i
kollektivavtal. Men den arbetsrättsliga lagstiftningen
sätter en del ramar, och måste kunna diskuteras när
verkligheten på arbetsmarknaden så dramatiskt har
ändrats. Det svenska socialförsäkringssystemet
– en av grundbultarna i välfärden – bygger
på att de allra flesta, för det mesta, har
välordnade förhållanden på arbetsmarknaden.
Utan en dynamisk trygghet i arbetsförhållandena kommer
människors koppling till och stöd för den gemensamma
välfärden att erodera. En rödgrön
exceptionalism skulle handla om att Sverige de närmaste 5-10
åren istället ska vända trenden med fler
osäkra anställningar och göra en rejäl
uppryckning i förverkligandet av parollen «Heltid en
rättighet – deltid en möjlighet». Fler kommer
kanske att följa efter – men det finns ingen anledning
att Sverige inte ska vara först.
* * *
Är ett sådant projekt
möjligt? Ja, naturligtvis. Men det kan inte
förväntas självuppstå i riksdagens pressrum.
Det behövs en bredare diskussion där debattörer,
organisationer och folkrörelser – särskilt den
största och viktigaste: fackföreningsrörelsen
– deltar utifrån en annan logik än den
parlamentariska överenskommelsenavigationens.
Över hela Europa ser vi hur bristen på reella politiska
val – möjligheten att byta politisk inriktning om man
byter regering – har åderlåtit den
parlamentariska demokratin och drivit breda grupper i armarna
på högerpopulistiska partier. Med underkastelse
inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management
(marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som
intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av
stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem –
från öppna processer och allmänna val, har den
demokratiska politikens räckvidd begränsats. Det är
ett vidare problem än regeringen Reinfeldt.
De rödgröna partiledningarna är nu fullt upptagna
med att sluta överenskommelser som kan presenteras inför
valet. Det är gott och väl. Men det ansvar som vilar
på de rödgröna partierna är större
än att det kan reduceras och delegeras till den processen.
Fler måste tänka, formulera sig, organisera. Det blir
inte lätt. Men ska man bli bäst, måste man
börja någonstans.
