There is such a thing as society

Av David Eklind, internasjonal sekretær i
Handelsanställdas Förbund i Sverige.
Opprinnelig publisert i antologien «Vårt sätt att
leva tillsammans kommer att förändras” (2010)
Leopard förlag, red:John Hörnquist, Daniel Suhonen och
Kristina Tysk.

”Först i samverkan med andra har individen tid att
utveckla sina anlag allsidigt; först i samarbetet blir
alltså den personliga friheten möjlig. /…/ I den
verkliga samverkan uppnår individerna frihet i och med att de
associerar sig.” (sitat Karl Marx & Friedrich Engels, Den
tyska ideologin)

Vad ska vi egentligen med varandra till? Att vi är beroende
av varandra kommer vi inte ifrån, men är den
mänskliga samvaron ett nödvändigt ont eller bär
den fröet till något större inom sig? Är vi
dömda eller välsignade att leva tillsammans?

En självklar socialistisk utgångspunkt är att
den enkla friheten för var och en att göra vadhelst hon
behagar innebär ett fåtals frihet men de allra flestas
ofrihet. Med ojämlikt fördelade resurser – allt
från produktionsmedel till personliga anlag – får
ett fåtal ett oproportionerligt stort inflytande över
samhällsutvecklingen om individerna lämnas åt sitt
eget öde. Historien om alla hittillsvarande samhällen
är som bekant historien om hur olika klasser stridit om makten
över sina egna liv. I en värld som vår, där
ett fåtal äger de resurser som krävs för att
framställa de produkter vi alla behöver för att
överleva medan de allra flesta är hänvisade till att
sälja sin egen arbetskraft, är målet för
samhällsutvecklingen inte det gemensamma bästa utan
högsta möjliga avkastning på satsat kapital.
Vinsten är målet, att tillfredsställa behov är
i bästa fall ett medel.

Denna ordning begränsar inte bara människors
möjlighet att utveckla sin egenart utan sätter i
högsta grad deras liv på spel. Om staten inte ingriper
och omfördelar de rikedomar som alstras så blir de rika
allt rikare medan den som inte lyckas göra sig
anställningsbar hamnar i rännstenen. Utan socialt
skyddsnät faller den arbetare som blir sjuk, förlorar
jobbet eller tvingas säga upp sig för att ta hand om sina
barn handlöst. Staten måste därför organiseras
som en välfärdsstat.

Detta är välfärdsstatens ena, negativt
definierade, funktion: att skydda den enskilde mot yttre faror.
Socialdemokraterna beskriver det i de politiska riktlinjerna
från kongressen 2009:

När det oväntade händer i livet – ett
barn får problem i sin kunskapsutveckling, någon blir
utbränd av stress, företaget går i konkurs eller en
äldre släkting får svårt att klara sin vardag
– då märker man hur viktig välfärden
är. När vi hjälps åt att bära varandras
risker ökar vår individuella trygghet. Den tryggheten
har ett enormt frihetsvärde.

Genom en omfördelande politik som sprider riskerna skyddar
välfärdsstaten den enskilde mot oväntade
katastrofer. Arbetslöshet, sjukdom och ålderdom blir
möjliga att överleva. De mest brutala effekterna av det
kapitalistiska produktionssättet lindras.

Men det att skydda den enskilde mot yttre faror är bara en
av välfärdsstatens två funktioner. Där finns
också en positivt definierad funktion, som består i att
staten ger ett aktivt stöd till den enskilde, att den skapar
möjligheter. Åter Socialdemokraternas politiska
riktlinjer:

Socialdemokratin är en internationell rörelse som
bär på en dröm om frihet. Vi vill att alla
människor ska vara fria att forma sina egna liv och
sträva mot sina egna drömmar. Att alla ska kunna
följa sina bästa stämningars längtan, med
respekt för andra människors val och ansvar för det
som är gemensamt.

Rättvis fördelning, välfärd åt alla,
minskade klyftor och jämställdhet mellan kvinnor och
män skapar det mått av trygghet och möjligheter som
gör att den individuella friheten kan växa.
Därför är vår socialdemokratiska dröm om
frihet också en dröm om jämlikhet.

Den råa kapitalismen utsätter inte bara
människor för risken att falla ner i armod och nöd.
Den sätter också gränser för hur
människor kan välja att leva sina liv och tvingar oss att
ägna oss åt sådant vi varken får
tillfredsställelse av eller har talang för. Utlämnad
åt sig själv kan de flesta varken uppfylla sina
drömmar eller förverkliga sin fulla potential.

Välfärdsstaten ger människor fler
valmöjligheter än de annars hade haft. Den låter
människor pröva sig fram och ökar den sociala
rörligheten. Mona Sahlin talar om möjligheternas land.
Hur viktig välfärden är märker man inte bara
när det oväntade händer i livet, när
något går snett, utan den fyller en funktion varje
dag.

Men hur ser förhållandet mellan individens potential
eller egenart och välfärdsstaten ut? Vad är det
för kraft hos individen som välfärdsstaten ska
frigöra? På denna fråga finns två
väsensskilda svar, vilka utgår från två
olika uppfattningar om vad välfärdsstaten är. Det
ena svaret säger att välfärdsstaten ska göra
det möjligt för den enskilde att förverkliga en
potential hon redan bär inom sig, så att hon kan
”vara sig själv”. Även begåvade
arbetarbarn ska kunna gå på universitetet, även
talangfulla kvinnor ska kunna bli chefer, även
ingenjörsutbildade invandrare ska kunna jobba inom sitt yrke.
Var och en ska kunna följa sina bästa stämningars
längtan.

Enligt detta svar blir välfärdsstatens uppgift att
vara ett stöd för den enskilde. Individen förblir
den hon alltid varit, men nu med möjlighet att leva ut sitt
sanna jag. Välfärdsstaten ger henne
förutsättningar att leva ett liv mer likt det hon velat
leva om inget begränsat henne. Om välfärdsstatens
första funktion var att skydda den enskilde så är
den andra, enligt detta perspektiv, att tjäna eller
stödja henne. Los Angeles-polisens motto to protect and to
serve blir hela välfärdsstatens lösen.

Det andra svaret på frågan om hur
välfärdsstaten förhåller sig till individens
egenart är att den inte bara frigör en befintlig
potential utan också gör individen till något mer
än den hon var som enskild. Välfärdsstaten
upplåter möjligheten till en mänsklig samvaro som i
sig är produktiv – samverkande individer
förmår mer än enskilda individer ens kan
föreställa sig. Att utveckla sina anlag allsidigt blir
enligt detta svar inte att göra det som man redan som enskild
kunde göra bara man gavs rätt förutsättningar,
utan att ta sin unika plats i ett samhällsbyggande kollektiv.
Individen kan bli så mycket mer än det hon i sin
enskildhet klarar av, hur mycket stöd hon än får
– det är i samspelet med andra som hennes fulla
potential kommer till uttryck.

Enligt detta perspektiv bär välfärdsstaten
på en i sanning social potential i det att den gör det
möjligt att skapa ett samhälle som är något
mer än en räcka individer, där helheten är
något mer än summan av dess delar. Genom att inte bara
ta emot ett stöd som hjälper henne att sträva mot
sina egna drömmar utan också bli en del av en
samfällighet som tillsammans bestämmer riktningen
för samhällsutvecklingen blir individen inte bara en
konsument i förhållande till välfärdsstaten
utan också delaktig i en produktiv gemenskap. På
så sätt får hon möjlighet att, i samverkan
med andra, skapa en skönare morgondag och blir inte bara ett
ekonomiskt utan också ett politiskt subjekt. Med Marx &
Engels ord: ”I den verkliga samverkan uppnår
individerna frihet i och med att de associerar sig.” En
sådan gemenskap gör det möjligt för individen
inte bara att följa sina bästa stämningars
längtan utan också att vara med och bygga något
hon aldrig kunnat drömma om i sin enskildhet.

Denna samhällelighet kan förvisso aldrig fullt ut
förverkligas inom ramen för en kapitalistisk
välfärdsstat. Det kapitalistiska produktionssättet
sätter en absolut gräns för samhälleligheten:
så länge ackumulationen av kapital är den styrande
drivkraften bakom utvecklingen ges den kollektiva skapandeprocessen
mycket litet spelrum. Under kapitalismen är samverkan aldrig
fri, den begränsas alltid av det allting strukturerande
målet att skapa pengar av pengar. Bestämmanderätten
över produktionen och dess fördelning måste
därför läggas i hela folkets händer, så
att medborgarna frigörs från beroende av varje slags
maktgrupper utanför deras kontroll och en på klasser
uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en
gemenskap av på frihetens och likställighetens grund
samverkande människor.

Men likväl kan fröet till ett samhälle som inte
bara är den enskildes tjänare utan också en
dynamisk gemenskap sås redan inom det kapitalistiska
produktionssättets ramar. I välfärdsstaten har en
betydande del av ekonomin dragits undan marknaden och lagts under
demokratisk kontroll. Här råder i ganska stor
utsträckning principen av var och en efter förmåga,
åt var och en efter behov och här kan man inom av
kapitalismen klart definierade gränser (alltför högt
skattetryck och alltför höga reservationslöner ger
uteblivna investeringar och därmed arbetslöshet)
gemensamt bestämma i vilken riktning världen ska
utvecklas. Välståndsökningar kan till viss del
användas till att utvidga den domän över vilken
demokratin råder. Välfärdsstaten upplåter
på så sätt en arena där människor kan
mötas och tillsammans skapa något som är mer
än summan av vad de var och en för sig kan
åstadkomma.

Det perspektiv ur vilket välfärdsstaten är en
serviceinrättning i förhållande till den enskilde,
to protect and to serve-perspektivet, har dock de senaste
decennierna vunnit mark. Slagordet för denna hållning
formulerades i Margaret Thatchers There is no such thing as society
– det finns inget sådant som samhället, det finns
bara individuella män och kvinnor och det finns familjer. Allt
som finns är individ plus individ plus individ – aldrig
ett samhälle, aldrig något kvalitativt annat än en
samling individer.

Nyliberalismen gör individen till en kund där hon
tidigare var en medborgare som var med och byggde upp ett
samhälle. Leila Brännström skriver om den
amerikanska statsvetaren Wendy Brown i inledningen till den senares
Att vinna framtiden åter:

Brown framhåller att den nyliberala rationaliteten
inte begränsar sig till relationerna på
”marknaden”, utan är förknippad med en
samhällsanalys som inbegriper alltifrån människans
själ till utrikespolitiska förhållanden.
Nyliberalismen utsträcker marknadstänkandet till alla
aspekter av tillvaron och gör varje handling och politisk
åtgärd till föremål för en
lönsamhetsbedömning. Den utgår inte från att
aktörerna naturligen skulle ägna sig åt ett
ständigt lönsamhetskalkylerande, utan söker, genom
institutionella förfaranden och belöningar som
understödjer dess vision, göra så att allt
mänskligt handlande utförs enligt en nytto-,
förtjänst- eller tillfredsställelsekalkyl grundad
på en mikroekonomisk modell av knappa resurser, utbud,
efterfrågan och värdeneutralitet. Till skillnad
från laissez-faire-politiken förespråkar
nyliberalismen en aktivistisk policy som utvecklar, sprider och
institutionaliserar den mikroekonomiska rationaliteten.

Nyliberalismen hävdar inte nödvändigtvis att
människor alltid beter sig som om de befann sig i ett
köpcentrum – men att vi borde göra det.
Därför organiserar den välfärdsstaten på
ett sådant sätt att vi tvingas göra det. 

För att få människor att bete sig som om de
befann sig i ett köpcentrum organiseras hela den offentliga
sektorn om i enlighet med new public management-filosofin. Den
grundläggande principen är att den offentliga sektorn
inte på något vis ska fungera som om den var offentlig.
Fokus förskjuts från att producera
välfärdstjänster av god kvalitet till att
hålla nere kostnaderna. De folkvalda anmodas att ta ett kliv
tillbaka från de konkreta verksamheterna och istället
fungera som en vanlig bolagsstyrelse som sätter upp
övergripande mål men lämnar resten åt
tjänstemännen. Samma incitamentsstrukturer som i det
privata näringslivet införs och de anställda
motiveras genom traditionella morot och piska-strategier. Kommuner
och landsting delas upp i en beställar- och en utförardel
som köper och säljer tjänster av varandra, i ett
system där det offentliga leker affär med sig själv.
De olika verksamheterna isoleras från varandra i
resultatenheter och den politiska möjligheten att fördela
resurser mellan verksamheter som går med överskott
respektive underskott begränsas. Pengsystem införs
där utföraren får en fast ersättning för
varje brukare. Checksystem ersätter offentlig upphandling
genom att brukaren själv får vända sig till
någon av de av kommunen ackrediterade utförarna med den
check hon beviljats av kommunen. Och när det enda som skiljer
den offentliga sektorn från en traditionell marknad är
att pengarna som medborgaren/kunden för med sig ytterst kommer
från det gemensamma ter det sig naturligt att man
släpper in privata utförare bland dem som tillåts
konkurrera om att skapa mesta möjliga välfärd till
lägsta möjliga kostnad.

På detta sätt styckas de kommunala verksamheterna upp
i en rad små, enskilda enheter som köper och säljer
av varandra och som drivs utifrån strikt
affärsmässiga principer. Den enskilde får
själv ta ställning till vilket alternativ hon tror
bäst lever upp till just hennes önskemål. För
den som lever i det moderatstyrda Stockholm finns
www.stockholm.se/jamfor där man kan ställa upp olika
verksamheter inom samma område bredvid varandra för att
jämföra deras poäng i olika kvalitetsmätningar.
Som sagt var – det är inte så att det ligger i
vår natur att resonera på samma sätt som när
vi väljer mellan två tandkrämssorter när vi
väljer förskola till våra barn eller hemtjänst
till våra föräldrar, men genom aktiv politisk
styrning har nyliberalerna fått oss att göra det. Det
har påverkat vårt förhållningssätt till
välfärdsstaten.

När den danske författaren och journalisten Carsten
Jensen i januari 2010 mottog Olof Palmepriset talade han om hur
somliga med glädje hävdat att man blivit av med den
politiska elit som tidigare haft synpunkter på vad den danska
allmänheten tyckt och tänkt, i synnerhet om invandrare.
”Om vi med en politisk elit förstår en klass av
människor som anser att vi i en demokrati ständigt
behöver ifrågasätta, utbilda, förbättra
och upplysa oss själva och varandra”, sa Jensen,
”så stämmer det att vi inte längre har
någon politisk elit i Danmark.”

Frånvaron av en politisk elit betyder inte att det
inte finns någon elit. Vi har en ekonomisk och en
administrativ elit. Och vi har slutit ett avtal med dem: vi
lägger oss inte i deras beslut så länge de
garanterar oss välfärd och tillräcklig finansiell
trygghet för att möjliggöra en hög
konsumtionsnivå. Detta leder till en radikalt ny tolkning av
själva idén om frihet. Istället för att vara
demokratins hörnsten har den förvisats till den privata
sfären. Upprätthållandet av vår nuvarande
livsstil, snarare än den politiska friheten att välja
mellan alternativa samhällsmodeller, har blivit vår
främsta angelägenhet. Vi har bytt ut den engagerade
demokratiska medborgarens svåra liv mot den bortskämda
konsumentens bekväma liv. Allt som begärs är att vi
fullständigt avstår från att ta del i politiken,
och bara åter tar del i den vart tredje eller fjärde
år för att pliktskyldigt avlägga vår
röst.

Med välfärdsstaten som en serviceinrättning med
uppgiften att skydda och tjäna de enskilda förändras
definitionen av både demokrati och frihet. Individens roll
blir inte längre att vara en aktiv integrerad part i ett
samhällsbyggande projekt. Hon blir istället en konsument
som i bästa fall får det hon önskat sig, men som
aldrig blir överraskad. Välfärdsstaten blir inte en
social sfär i vilken individen inlemmas, utan ett stöd
som gör det möjligt för henne att koncentrera sig
på den privata sfären.

Och faktum är att den enskilde i det samhälle som bara
är en samling individer sällan får ens det hon
önskat sig. De privata företag som släpps in i
välfärdssektorn som en konsekvens av new public
management-filosofins hegemoni har inte brukarens bästa
för ögonen. Vinstintresset är deras drivkraft.
Kvalitet produceras endast i den mån det är en
nödvändig förutsättning för att kunna
tjäna pengar. Privata vinstdrivande företag är
på så sätt väsensskilda från
demokratiskt kontrollerade kommuner och landsting, som drivs av
medborgarnas och de folkvaldas längtan efter vad de uppfattar
som en skönare värld. Med Olof Palmes ord:

Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt
försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov;
oberoende av vilka värderingar man har på den punkten
kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt
styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt
för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven
hos konsumenten. Många människor skulle därför
finna att de i ett privat system varken skulle få bättre
service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre
service och ingen valfrihet alls.

Så snart de får möjlighet tar de privata
företagen chansen att sälja tilläggstjänster
utöver de som kommunen beviljat. Städningen görs mer
frekvent och man tillåts gå före i
vårdkön. Ylva Johansson talade upprört om detta
på Socialdemokraternas kongress 2009:

[Regeringen Reinfeldt] öppnar […] nu för
att den som har råd ska köpa tilläggstjänster
i äldreomsorgen så att det blir olika mat på
boendet, beroende på hur god ekonomi man [har]. Man får
duscha olika ofta beroende på hur mycket pengar man har. Man
får olika bra höftled när man opereras beroende
på hur mycket privata pengar man lägger in. Det här
är en oerhört allvarlig ideologisk attack på den
gemensamma välfärden.

Detta är en naturlig konsekvens av att man släpper in
vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Fram
växer en situation där staten tillhandahåller en
grundtrygghet på miniminivå medan den som önskar
mer än så får bekosta det själv. Privata
företag tillhandahåller givetvis de tjänster som
efterfrågas. Deras livsnerv, deras själ, är att
tjäna pengar – varför skulle de då
avstå från att göra det när möjligheten
uppenbarar sig? Och det är inget konstigt att den som
köper tilläggstjänster för att komplettera en
otillräcklig skattefinansierad välfärd efter en tid
börjar ifrågasätta poängen med att betala
skatt. Det är heller inget konstigt att kommuner och landsting
som styrs enligt affärsmässiga principer med tiden
anpassar sina insatser till att en betydande del av medborgarna
köper sin egen välfärd och vill hålla nere
skatten.

Marknaden har sin egen logik. Politiken kan sätta vissa
gränser för den, men i grunden råder
marknadslogiken så länge företag som strävar
efter vinst är en del av ekonomin. Därför
måste man, till skillnad från Ylva Johansson,
konstatera att vinstintresset måste stängas ute
från välfärdssektorn för att slå vakt om
Gustav Möllers princip Endast det bästa är gott nog
åt folket. Privatiseringarna är en del i en
långsiktig strategi som syftar till att undergräva den
generella välfärdsmodellen – det är
därför högern är så angelägen om att
genomdriva dem.

Ideologin om att välfärdsstatens uppgift är att
skydda och tjäna den enskilde, utan att involvera henne i
någon produktiv, dynamisk gemenskap, leder alltså till
att den enskilde blir allt sämre skyddad och tjänad. Den
som inte hoppas på mer än att kunna följa sina egna
bästa stämningars längtan kommer ens inte kunna
göra det. Om man inte tillsammans bygger ett samhälle
utan förhåller sig till välfärdsstaten som
till en serviceinrättning får man inte det stöd som
krävs för att kunna leva ett annat liv än det man
dömts till av sin plats i produktionsordningen. När
principen om största möjliga vinst till lägsta
möjliga kostnad tillåts råda blir
välfärdens grund oerhört bräcklig.

Mot denna välfärdsstatens avveckling måste
ställas ett förhållningssätt som bryter med
det thatcherska paradigmet och slår fast att det finns
något sådant som samhället. När
människor kommer samman frigörs en dynamik som gör
det möjligt att skapa värden av ett annat slag än de
som någonsin uppstår på en marknad och att
tillfredsställa mer än individuella begär.
Tillsammans kan vi åstadkomma mer än någon av oss
i sin enskildhet kunnat föreställa sig. Först i den
fria samverkan med andra, i det demokratiska byggandet av ett
samhälle, kommer individens fulla potential till uttryck.
Där kan hon vara sig själv, men också bli
något mer än sig själv.

Välfärdsstaten upplåter ett forum för att
öka den gemensamma makten över samhällsutvecklingen.
Utanför marknaden, under direkt politisk kontroll, blir
välfärden ett område där människor
tillsammans kan göra prioriteringar och välja kurs, och
där gemenskaper som är värdefulla i sig kan
uppstå. Mitt i en värld där demokratin hela tiden
tvingas stå tillbaka för vinstintresset ges
människors drivkraft att skapa vad de uppfattar som en
skönare värld visst utrymme.

För att göra välfärdsstaten till detta
verktyg för att fördjupa demokratin krävs att man
bryter med den marknadslogik som gör medborgaren till kund och
välfärdssektorn till köpcentrum. En
rödgrön rörelse måste sikta högre än
idag. De politiska riktlinjerna från den socialdemokratiska
kongressen 2009:

Kraven på kvalitet och insyn ska skärpas i alla
skattefinansierade välfärdsverksamheter, oavsett
driftsform, och de ska leva upp till tydliga kvalitetskriterier.
Alla verksamheter ska vara skyldiga att göra
kvalitetsredovisningar, delta i öppna jämförelser
och i nationella kvalitetsregister som är tillgängliga
för alla medborgare.

Detta förslag liknar alltför mycket de
jämförelsesystem Moderaterna infört i Stockholm.
Problemet med den borgerliga privatiseringspolitiken är inte
att de privatiserat verksamheterna och sedan lämnat dem vind
för våg. De har fört en medveten politik för
att få medborgarna att aktivt välja mellan de olika
utförarna. Socialdemokratiska kvalitetsredovisningar skulle
med all säkerhet bli mer tillförlitliga, men citatet ovan
beskriver likväl en situation där den enskilde agerar som
en kund på en marknad.

I slutrapporten för Socialdemokraternas
välfärdsrådslag står att

För oss måste alltid kvalitet och rättvis
fördelning vara viktigare än driftsformer. Det är
medborgarnas behov och önskemål om kvalitet och resultat
liksom service, inflytande och tillgänglighet som måste
stå i fokus. Välfärden ska vara i medborgarnas
tjänst.

Uttalandet är provocerande självklart – givetvis
tycker ingen att kvaliteten kan offras bara driftsformen är
den rätta. Som vi beskrivit ovan så öppnas dock
dörren för kvalitetssänkningar och mer orättvis
fördelning av välfärd när man släpper in
privata aktörer i välfärdssektorn. I
förlängningen väntar ett uppdelat samhälle
där stora grupper får en välfärd på
miniminivå medan de som har råd får köpa sig
tilläggstjänster.

Men vi måste också fråga oss vilken typ av
kvalitet det är som mäts och värdesätts i denna
typ av jämförelser. Det är ingen tillfällighet
att orden resultat, service och tjänst förekommer i
citatet ovan. Den kvalitet som enkelt kan mätas och redovisas
i öppna jämförelser är en kvantifierbar
kvalitet, där bara sådant som kan räknas
värdesätts. Det är lätt att mäta och
redovisa hur ofta någon får duscha, hur många
elever det är per lärare, hur god man tycker att maten
är på en skala från ett till tio. Men den kvalitet
som består i den dynamik som ett socialt samspel frigör
– inte i den service den enskilde får – kan inte
mätas på samma sätt. När människor kommer
samman och gemensamt utvecklar välfärdens verksamheter
uppstår ett samhälle med andra kvaliteter, som man inte
på förhand kan formulera i ett frågeformulär.
Då handlar det inte om resultat i bemärkelsen Fick jag
valuta för pengarna? eller service i betydelsen Fick jag vad
jag behöver för att kunna leva ett gott liv som enskild?.
Det handlar inte om vad jag kan hämta från
välfärdsstaten och ta med mig därifrån, hem
till mitt individuella liv. Tvärtom – det handlar om en
kvalitet som gör mig till en samhällsvarelse, som
gör mig mer beroende av och sammanflätad med andra
individer.

Förutsättningen för att välfärdsstaten
ska kunna fylla denna funktion är att den undandras
marknadslogiken och ställs under demokratisk kontroll.
Driftsformen spelar i allra högsta grad roll. Det är bara
verksamheter i offentlig drift som upplåter möjligheten
till demokratisk styrning, även om den möjligheten idag i
stort sett är outnyttjad i den offentliga sektorn. Som
tidigare konstaterats minskar risken för uppdelningen i en a-
och en b-välfärd om man stänger vinstintresset ute
från välfärdssektorn. Men det politiska ansvaret
för verksamheten gör det inte bara möjligt för
välfärdsstaten att bättre skydda och tjäna de
enskilda utan också att bli något mer än en
samling individer, att bli en positivt existerande gemenskap med
sin egen dynamik och potential – ett samhälle.

Men ett offentligt huvudmannaskap är ingalunda nog för
att frigöra denna potential. Det kräver också att
man bryter med hela new public management-filosofin, som idag
organiserar den offentliga sektorn så att det inte ska
märkas att den är offentlig, och ersätter den med
styrningsmekanismer som möjliggör ett demokratiskt
engagemang. Medarbetare och medborgare måste ses som
ägare av verksamheten och ges ett ansvar att utveckla den, som
en del i projektet att skapa den värld de vill ha. De
folkvalda måste återigen engagera sig i de konkreta
verksamheterna. Deras uppdrag begränsas inte till att
tillhandahålla tjänster av god kvalitet och till
låg kostnad utan går ut på att bygga ett
samhälle.

 

Norska Fagforbundet, Kommunals systerorganisation, har utvecklat
ett verktyg för att åstadkomma detta. De kallar
verktyget modellkommunmetodiken. Det utgår från att de
som befinner sig i välfärdens verksamheter –
medarbetare och medborgare – bäst vet hur de kan
förbättras. För att ta vara på kraften i de
idéer som kan formuleras i verksamheterna bygger man en
struktur för verksamhetsutveckling. Den löper parallellt
med kommunens ordinarie organisation, där man även
fortsatt behandlar alla frågor som rör
förhållandet arbetsgivare–arbetstagare. Strukturen
för verksamhetsutveckling skiljer sig på flera punkter
från den traditionella kommunala organisationens sätt
att fungera: här görs aktiva insatser för att
stimulera medarbetarna till att formulera idéer om hur
verksamheten kan utvecklas och här rör det sig om ett
förhållande mellan tre parter – medarbetare,
förvaltning och folkvalda.

Medarbetarna uppmuntras att komma med förslag på hur
man kan utveckla den egna verksamheten. Särskilda
utvecklingsvägledare (mer om dem senare) finns med för
att stimulera idéproduktionen och vara ett stöd i
processen från idé till konkret förslag.
Förslaget tas sedan till en styrgrupp som tar ställning
till huruvida idén kan bidra till en utveckling i den
riktning som det politiska styret bestämt för kommunen.
Styrgruppen består till lika delar av fackliga
företrädare, företrädare för
förvaltningen och folkvalda (både från majoriteten
och oppositionen). Styrgruppen processar förslaget till dess
att man kan fatta konsensusbeslut, vilket ger en stark uppslutning
bakom de beslut som fattas.

Kring den konkreta idén bildar man sedan, om styrgruppen
bestämt att man ska gå vidare, en arbetsgrupp. I
arbetsgruppen ingår, förutom den som formulerat
förslaget, förtroendevalda, relevanta resurspersoner och
utvecklingsvägledare. Huruvida ansvarig chef ska ingå i
arbetsgruppen bestäms från fall till fall, det viktiga
är att chefen hålls uppdaterad om processen så att
hon eller han inte upplever sig hotad och frestas att bromsa det
hela. Arbetsgruppen jobbar vidare med idén och hur man
konkret ska sätta den i verket.

Utvecklingsvägledarnas uppgift är att vägleda i
själva processen. De rekryteras bland kommunens anställda
och fungerar som vägledare på en begränsad del av
sin arbetstid. De vägleder i verksamheter som ligger så
långt från deras egna som möjligt, så att de
inte ska frestas att själva lägga sig i förslagets
framväxt, utan fokusera på just processen.
Utvecklingsvägledarnas funktion skiljer denna metodik
från andra där arbetsgivarna uppmanar de anställda
att komma med förslag på
verksamhetsförbättringar – här ges inte bara
formella utan också reella möjligheter att utveckla
idéer. Att vägledarna är vanliga anställda
sprider en känsla bland medarbetarna av att man har en bredare
kompetens än den som vanligen tas tillvara – en
kompetens som kan resultera i idéer om hur verksamheten kan
utvecklas. På så sätt stadfästs principen om
att kommunen själv ska utföra de uppgifter den har
förutsättning att utföra. Dessutom behåller
man kunskapen i kommunen när man använder sig av egna
vägledare, istället för att, som när man
anlitar externa konsulter, se den försvinna vid projektets
slut.

Arbetsgruppens färdiga förslag går sedan
åter upp till styrgruppen. De folkvalda blir på
så sätt delaktiga i utvecklingen av de konkreta
verksamheterna och tar ansvar för dem. De blir mindre av
yrkespolitiker som ska tillhandahålla service och mer av
politiskt aktiva medborgare som engagerar sig för en
utveckling av sina lokalsamhällen. Förvaltningen, som
ansvarar för att verkställa de politiska besluten, blir
också en part i samarbetet, varigenom man minskar risken
för att de ska obstruera och nedprioritera beslut de finner
okloka. Medarbetarna ses som en självklar resurs med kompetens
och vilja att förbättra, istället för att
mötas av den misstro som ligger bakom belöningssystem
från det privata näringslivet och
överlåtandet av verksamheter på andra
huvudmän.

Som villkor för att ge sig in i ett modellkommunprojekt
ställer Fagforbundet kravet att verksamheten inte ska
konkurrensutsättas eller privatiseras under projektperioden.
Målsättningen är också att ingen ska
förlora jobbet, även om man kan få nya
arbetsuppgifter i kommunen. Man skriver ett avtal som vanligtvis
sträcker sig över tre år.

Genom att avtala om att verksamheten inte ska
konkurrensutsättas eller privatiseras skapar man den arbetsro
som är nödvändig för att få till
stånd en utvecklingsprocess. Det är ingen större
idé att komma med några förslag om man inte vet
vem som kommer vara ens arbetsgivare om sex månader. Om man
däremot vet att arbetsgivaren är beredd att satsa
på verksamheten och har tilltro till ens förmåga
att prestera ett gott resultat, så blir det lättare att
själv våga satsa.

Med modellkommunmetodiken går man från att se
medborgarna som kunder eller brukare till att se dem som just
medborgare – medborgare som har en uppfattning om hur
världen bör utvecklas. Välfärdsstaten
angår en inte bara i den stund man befinner sig på ett
sjukhus eller i en skola – utan hela tiden. Medborgaren blir
alltså ett politiskt subjekt och inte bara, som i new public
management, ett ekonomiskt subjekt; hon vill inte bara få
så mycket som möjligt till en så låg kostnad
som möjligt, utan också genom demokratin vara med och
utveckla samhället. Välfärdsstaten blir inte bara en
serviceinrättning som ska skydda och tjäna den enskilde
utan också en dynamisk, produktiv gemenskap.

Med modellkommunmetodiken ersätts frågan Vad vill du
att staten ska göra för dig? av frågan Vad är
ett gott samhälle för dig?. Välfärdsstatens
roll begränsas inte till att skydda och tjäna den
enskilde. En annan typ av kvalitet än den enkelt mätbara
eftersträvas. Samtidigt blir ett resultat att
välfärdsstaten även blir bättre på just
att skydda och tjäna de enskilda – utvärderingar
visar att välfärdstjänsterna blivit bättre med
modellkommunmetodiken. Med den demokratiska strävan efter en
bättre värld som drivkraft når man högre
värden på den kvantifierbara kvalitetens skala.

Modellkommunmetodikens trepartssamarbete kan utvidgas till ett
fyrpartssamarbete, där medborgarna kommer in som den
fjärde parten. Medborgarna kan involveras på alla
nivåer: de kan vara med och formulera idéer om hur
verksamheten kan utvecklas, de kan delta i arbetsgrupper kring
konkreta förslag och de kan ingå i styrgruppen.
Folkvalda, förvaltning, medarbetare och medborgare samarbetar
med den gemensamma målsättningen att skapa en
bättre kommun.

Fagforbundet har sjösatt tio modellkommunprojekt samt fem
pilotprojekt på sjukhus. Den sittande rödgröna
regeringen i Norge har gjort metodiken till sin och lanserat ett
kvalitetskommunprojekt. Regeringens projekt är förvisso
inte riktigt lika skarpt som Fagforbundets, men det bygger på
samma princip om medarbetarstyrd verksamhetsutveckling. Drygt
hälften av Norges invånare bor idag i
kvalitetskommuner.

Med modellkommunmetodiken tar Fagforbundet ett politiskt ansvar
som man sällan ser fackföreningar ta. Man tar strid inte
bara för medlemmarnas arbetsvillkor utan också för
kvaliteten på de tjänster de producerar. Detta gör
man därför att kvaliteten på
välfärdstjänsterna och möjligheten att
behålla dem under demokratisk kontroll är avgörande
i kampen om makten över samhällsutvecklingen.
Fagforbundet ser inte bara till den snäva kortsiktiga
frågan om villkoren på arbetsplatserna idag, utan
lyfter blicken och ser också till den maktbalans mellan olika
intressen som bestämmer villkoren inte bara på
arbetsplatserna utan överallt, inte bara idag utan också
imorgon. Genom att tillhandahålla ett konkret fackligt
redskap engagerar man sig i kampen för demokratins vidgande
och fördjupning, på marknadskrafternas bekostnad.

Så länge produktionen är organiserad för
att alstra vinster åt de redan rika – så
länge vi lever i en kapitalistisk ekonomi – är
möjligheten för individer att sluta sig samman och
gemensamt ta makten över samhällsutvecklingen kraftigt
begränsad. Men med modellkommunmetodiken blir det möjligt
att inom bestämda gränser upprätta en gemenskap som
åstadkommer mer än att skydda och tjäna enskilda.
Den sociala sfären blir inte längre underordnad den
privata sfären, utan existerar i egen rätt. Individen
blir inte bara en köpare av tjänster, utan inlemmas i en
produktiv samfällighet. Modellkommunmetodiken visar att det
finns något sådant som samhället och att man kan
åstadkomma en kvalitet som inte låter sig redovisas i
enkla tabeller på en hemsida.

En vitaliserad välfärdsstat som demokratiseras i
enlighet med dessa principer är avgörande för att
människor ska få det skydd och stöd de behöver
i en värld som styrs av andra motiv än att
tillfredsställa deras behov. Den minskar arbetarklassens
beroende av marknadskrafterna och ger löntagarna en styrka som
de tar med sig in i förhållandet till sina arbetsgivare.
Men en demokratisk välfärdsstat pekar också mot en
plats bortom kapitalismens snäva horisont. Genom att
väcka liv i idén om samhället, som är
något mer än en serviceinrättning, ger den
näring åt hoppet om möjligheten att sträva mot
något mer än sina egna drömmar. Individen
tillåts växa i mötet med andra och fröet
sås till den frihet individerna uppnår i och med att de
associerar sig. Erfarenheten av individernas förvisso inte
fria men likväl friare samverkan inom
välfärdsstatens domän underblåser en
utveckling som syftar till att ytterligare begränsa
marknadskrafternas spelrum. Kampen för en demokratiserad och
fördjupad gemensam välfärd är därför
strategiskt avgörande för kampen för en verkligt fri
mänsklig samverkan.

David Eklind

Forfatter: <a href="https://velferdsstaten.no/author/for-velferdsstaten/" target="_self">For Velferdsstaten</a>

Forfatter: For Velferdsstaten

Alliansen For velferdsstaten kjemper for å opprettholde og videreutvikle de velferdsgoder og rettigheter som er vunnet gjennom lang tids faglig og politisk kamp her i landet. Vi avviser undergraving, kommersialisering og markedsorientering av våre velferdsordninger.