Velferd som fellesskap – med visjoner om et annet samfunn

Av David Eklind Kloo, Samhällspolitisk ombudsman och internationell sekreterare i Handelsanställdas förbund.
Innlegg på Velferdskonferansen 2013 – Slik vil vi styre offentlig sektor.

Den era vi lever i har kallats för postpolitisk, tiden efter politiken. Sedan muren föll finns inga alternativa sätt att organisera samhället som konkurrerar med varandra. Historien är slut, kapitalismen är det enda som återstår. Kapitalismen ter sig därför som apolitisk, ahistorisk, av naturen given. Kapitalism antas vara vad man får om man lämnar människor åt sig själva, om människor fritt interagerar med varandra utan politiska ingrepp utifrån. ”Kapitalism är inte följden av en avsikt. Den är följden av frihet. Kapitalismen kan inte tas bort utan att andra friheter stryker med”[1], skrev Lena Andersson i Dagens Nyheter i mars.

Ett kännetecken för den postpolitiska eran är att vi inte längre debatterar samhällsutvecklingens mål, inga stora ideologiska strider utkämpas om vilka principer den ska styras av. Alla är överens om vart vi är på väg. Meningsskiljaktigheterna ligger i hur vi når dit. Så reduceras politiken till en fråga om teknikaliteter, om vilka organisatoriska reformer som är de mest effektiva. Politiken är inte längre en dragkamp mellan olika idéer om vilket slags samhälle vi ska leva i, utan ett professionaliserat trätande om vilka åtgärder som är mest ändamålsenliga.

För välfärdsstatens del har detta inneburit att fokus förskjutits över tid. Under sin uppbyggnadsfas var välfärdsstaten stommen i bygget av ett annat sätt att förhålla sig till varandra. Socialdemokratins centrala föreställning om att det går att förändra samhället genom politik var intimt knuten till välfärdsstaten – det var där man kom samman och gemensamt beslutade hur samhället skulle se ut.

Idag har välfärdstjänsterna alltmer kommit att betraktas som vilka tjänster som helst. De är förvisso fortfarande gemensamt finansierade genom skatten, men jag förhåller mig till dem som jag förhåller mig till andra varor och tjänster: det viktiga är att jag får så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt. Den svenske statsvetaren Patrik Hall beskriver hur dimensionen av gemensamt skapande av ett samhälle, av ett sätt att leva tillsammans, gått förlorad i vårt förhållningssätt till välfärdsstaten:

Centralt ur ett statsvetenskapligt perspektiv är att kundorienteringen lägger fokus vid outputsidan (utflödessidan) av den offentliga sektorn, det vill säga där de offentliga tjänsterna möter medborgarna, i stället för inputsidan (inflödessidan), där det offentliga i sig konstrueras genom politiska processer. Detta innebär därmed en tydlig avpolitisering och individualisering; det viktiga är inte vad medborgarna som kollektiv efterfrågar genom sin politiska organisering och sina politiska val, utan vad den individualiserade medborgaren (kunden) efterfrågar inom den offentliga tjänsteproduktionen.[2]

Även vi privatiseringskritiker fokuserar ofta på välfärdsstatens outputsida, vilka tjänster den enskilde får. Vi motsätter oss privatiseringar för att de leder till sämre skolresultat och fler vårdskandaler. För att de ger oss mindre välfärd för skattepengarna. Även vi talar sällan om välfärdsstaten som en arena där medborgarna som kollektiv organiserar sig politiskt och gör politiska val.

Välfärdsstatens företräden framför den oreglerade kapitalismen blir så rent kvantitativa. Vi jämför sådant som går att mäta, räkna, väga. Vi använder samma argument som privatiseringsivrarna, men medan de hävdar att privat verksamhet ger högre mätbar kvalitet hävdar vi att offentlig eller non profit-verksamhet gör det. Det är inte innehållet i och karaktären på välfärdsstatens verksamheter som skiljer dem från de tjänster som tillhandahålls på den öppna marknaden, utan hur effektivt de organiseras och hur tillgången till dem fördelas.

Men olika sätt att organisera samhället skiljer sig inte bara åt kvantitativt, de ger inte bara olika mycket av samma sak. Tvärtom följer på olika sätt att organisera samhället olika sätt att förhålla sig till varandra. De skiljer sig åt kvalitativt. Marx och Engels skrev i Kommunistiska manifestet om hur kapitalismen slår sönder de patriarkala gemenskaper som präglade feodalismen, där var och en tilldelades en given plats – med tillhörande rättigheter – i en samhällsgemenskap, och ersätter dem med marknadsrelationer.

Der borgerskapet er kommet til makten, har det gjort ende på alle føydale, patriarkalske, idylliske forhold. Det har ubarmhjertig revet over de mangeartede føydalbånd som knyttet mennesket til dets naturlige foresatte og ikke latt noe annet bånd mellom menneskene tilbake enn den nakne egeninteresse, den følelsesløse ”kontante betaling”. Det har druknet det fromme svermeris, den ridderlige begeistrings, den spissborgerlige sentimentalitets hellige gys i den egoistiske beregnings iskalde vann. Det har oppløst, den personlige verdighet i bytteverdi, og i stedet for de utallige hjemlede og hevdvunne friheter satt den ene samvittighetsløse frihet – frihandel. Det har kort sagt i steder for en utbytning tilslørt av religiøse og politiske illusjoner satt den åpne, skamløse, direkte, nakne utbytning.[3]

Arbetsdelningen är idag global. Vi är alla invävda i ett gigantiskt nät av behov och arbetsinsatser som tillfredsställer behov. Men vi möter aldrig varandra öga mot öga. Du är hungrig och jag lagar mat – men inte för att stilla din hunger. Jag lagar mat för att min arbetsgivare betalar mig för det, och min arbetsgivare ger mig i uppdrag att laga mat för att du är beredd att betala för den. Under kapitalismen fattas inga medvetna beslut om hur förmågor och resurser ska användas för att tillfredsställa behov. Vi existerar sida vid sida men var för sig, var och en en ensam aktör på marknaden. Vi blir atomer.

Mot denna atomisering växer alternativa gemenskaper fram. Religiösa och familjära gemenskaper har varit viktiga men också arbetarrörelsens och föreningslivets gemenskap – och välfärdsstatens. Välfärdsstaten har erbjudit en arena där människor mött varandra direkt, utan att gå genom marknaden. Vi må vara många som samtidigt vistas i ett varuhus, men vi är alla där ensamma, för att tillfredsställa våra enskilda behov. Men en skolklass är något mer än en samling individer som var och en söker tillfredsställa sitt behov av utbildning. En skolklass är en gemenskap i egen rätt, där var och en tar ansvar inte bara för sig utan för hela klassen. Läraren möter eleven direkt, ser hennes behov och agerar med dem som ledstjärna.

Aristoteles kallade människan zóon politikón, på latin homo politicus – ett politiskt djur. Människan kännetecknades enligt honom av sin sociala läggning. Vår samtid har dock kommit att domineras av homo economicus. Vi tilltalas i de mest skilda sammanhang som ekonomiska varelser, varelser som ställer upp nytto- och kostnadskalkyler, beräknar och fattar rationella beslut. Den före detta längdskidåkaren Gudmund Skjeldal har beskrivit hur femmilens utveckling följer samhällsutvecklingen i stort. På Bjørn Dæhlies och Gunde Svans tid startade man med 30 sekunders mellanrum och kämpade sig sedan igenom fem mil utan att ha någon att ta rygg på. Om det fanns två saker man inte kunde fuska mot så var det döden och femmilen. Idag startar man samtidigt. Vinner gör den som låter de andra dra genom hela loppet och därför har mest krafter kvar på upploppet (i herrarnas fall är det nio gånger av tio Petter Northug). Detta, säger Skjeldal, är uttryck för ”ett samhälle som har blivit både cyniskt och slappt, där vi helst tar genvägarna. Att vi hellre gör det taktiskt smarta, att det handlar om att vara lurig och gå bakom, så du inte behöver ge ditt allra bästa.”[4] Det att vara slug har blivit en dygd. Att ta ansvar har kommit att betyda att se till att få sina behov tillfredsställda och lämna andras behov åt dem.

Ofta förstår vi nyliberalismen som att denna utgår från att människan är denna kyligt kalkylerande nyttomaximerande homo economicus. Politikens uppgift är att dra sig tillbaka och lämna människor fria att göra sina affärstransaktioner. Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown visar dock att detta är en missuppfattning. Nyliberalismen utgår inte från att vi är homo economicus – den söker organisera samhället på ett sådant sätt att vi blir homo economicus.

I motsats till den klassiska ekonomiska liberalismens beryktade laissez-faire-politik och dess föreställning om människans benägenhet för byteshandel betraktar inte nyliberalismen vare sig marknaden som sådan eller det rationella ekonomiska handlandet som rent naturliga. Båda är konstruerade – de regleras av lagar och politiska institutioner, de fordrar politiska ingripanden och politisk styrning.[5]

Nyliberalismen är aktivistisk. Den söker genom aktiva politiska ingrepp påverka sättet vi förhåller oss till varandra på. New public management är vad den svenska socialdemokratiska tidskriften Tiden kallat en asocial ingenjörskonst – precis som de sociala ingenjörerna söker nyliberalerna främja framväxten av vissa mänskliga beteenden genom sitt sätt att organisera samhället, men nu för att stärka asociala karaktärsdrag. Det är inte av naturen vi förhåller oss till valet av förskola som till valet av mobiltelefon, det är inte för att vi är sådana som vi bläddrar i kommunens katalog över hemtjänstutförare på samma sätt som vi bläddrar i IKEA-katalogen. Det är för att den offentligt finansierade välfärden är organiserad som en marknad som vi agerar som om vi befann oss på en marknad.

Så bekräftas sanningen i Margaret Thatchers – salig i åminnelse – uttryck There is no such thing as society – inte för att det är sant i sig utan för att samhället organiserats på ett sätt som gör att det blir sant. Vi reduceras till en räcka individer. Jag+du+du+du blir aldrig vi. Även när vi är tillsammans är vi ensamma.

Välfärdens verksamheter är då inte en gemenskap att uppehålla sig i, en plats ”där det offentliga i sig konstrueras genom politiska processer”. Tvärtom – vi går dit för att hämta vad vi behöver, och tar det med oss tillbaka till den privata sfären. Det är i den privata sfären vi förverkligar oss själva, det är våra egna drömmar vi söker förverkliga med välfärdsstatens hjälp. Det gemensamma existerar inte för oss utan för mig+dig+dig+dig.

Wendy Brown beskriver hur det tidigare fanns en spänning inom liberalismen, mellan en ekonomisk liberalism som förespråkade fri marknad och en politisk liberalism som hävdade universella mänskliga rättigheter. Vänstern kunde då mobilisera den politiska liberalismen mot den ekonomiska – man kunde peka på hur den faktiska liberala politiken inte levde upp till sina egna målsättningar. Med nyliberalismen har dock detta spänningsförhållande kollapsat. Nu råder endast de ekonomiska värdena. Och därmed måste vänstern hitta nya strategier.

Vad som återstår för vänstern är att bekämpa den framväxande nyliberala styrningskonsten i Europa och USA genom en alternativ vision om det goda, som förkastar homo economicus som norm för mänskligheten samt förkastar den utformning av ekonomi, samhälle, stat och (icke)moral som svarar mot denna norm. I sin enklaste form skulle detta vara en vision där rätten inte kretsar kring att maximera individens tillgångar eller rättigheter, utan kring att utveckla och utöka medborgarnas möjligheter att dela makten och i samverkan styra sig själva.[6]

Arbetarrörelsens kamp är en kamp för fördjupad och vidgad demokrati. Vi strider för högre lön, bättre socialförsäkringar, god sjukvård och utbildning för alla – men i grund och botten strider vi för rätten att få vara med och bestämma vilket slags samhälle vi ska leva i. Ett demokratiskt samhälle förbättrar de individuella livschanserna för det stora flertalet. Men det är också en annan typ av samhälle, ett samhälle där vi förhåller oss till varandra på ett annat sätt. Wendy Brown talar om att i samverkan styra sig själva. Vid första påseende kan det te sig som en självmotsägelse: i samverkan – kollektivt, gemenskap – styra sig själva ­– individuellt, privat. Men individens frigörelse och självförverkligande och den kollektiva kontrollen över samhällsutvecklingen är varandras förutsättningar. Som en del av en gemenskap blir individens möjligheter större än då hon är ensam, och endast där allas särart tillåts blomstra kan en genuin, dynamisk gemenskap växa fram.

Precis som nyliberalerna använt organiseringen av välfärdsstatens verksamheter för att göra oss till homo economicus kan vi använda dem för att i samverkan styra oss själva. Men då kan vi inte nöja oss med att erbjuda mer av samma sak som nyliberalerna, vi kan inte skilja oss från dem endast kvantitativt. Välfärdsstaten kan inte bara vara en leverantör av tjänster till den enskilde, den måste också vara en arena för gemenskap. Och välfärdsverksamheterna är en naturlig plats att börja bygga denna gemenskap. Här finns en del av ekonomin och produktionen som formellt faller under demokratin och som rör de tjänster som är mest intimt förknippade med de behov och egenskaper som gör oss till människor. Här kan vi börja samtala om hur vi vill förhålla oss till varandra, vilka värden vi vill premiera, vad vi ska använda våra gemensamma resurser till. Här kan vi börja ta gemensamt ansvar för vårt öde.

Välfärdens verksamheter är inte bara producenter av tjänster, de är också mötesplatser. I skolan, på äldreboendet, i simhallar och idrottsanläggningar möts människor som annars inte hade träffats. Detta erbjuder därför en möjlighet att inte bara konsumera en tjänst utan också aktivt vara med och utforma den. De som finns i välfärdens verksamheter – medarbetare och brukare – utformar dem genom sin aktivitet. New public management går ut på att så långt möjligt begränsa deras inflytande över verksamhetens karaktär. Vi måste istället ta tillvara den dynamik som uppstår när människor möts och interagerar med varandra. Det är de som själva befinner sig i verksamheten som vet hur den kan utvecklas.

I mötet mellan människor, i gemenskapen, uppstår värden som aldrig kunnat förutses av någon managementkonsult. De är svåra att mäta, precis som det är svårt att precisera vad som gör en middag i goda vänners lag överlägsen en middag på lyxrestaurang. Men så förespråkar vi också demokrati av princip, för att den frigör en mänsklig och social potential som hålls fjättrad i andra samhällsformer, för att vi tror att den enskildes frigörelse och gemenskapen, det att vi inte bara är jag+du+du+du utan också vi, är varandras förutsättningar.

Låt oss se en demokratisering av välfärdens verksamheter som fröet till ett annat sätt att leva. Vår tid är en tid av intensifierade motsättningar, en tid där kapitalismens absurditeter dras till sin spets. För var dag som går kan vi producera de nyttigheter vi behöver med mindre ansträngning. Men denna produktivitetsutveckling leder inte till människors frigörelse utan dömer tvärtom allt fler till arbetslöshet. Förutsättningarna för mänskligt liv på jorden hotas allvarligt av att vår resursförbrukning och våra koldioxidutsläpp håller en intensitet som vida överskrider de absoluta gränser naturen satt, samtidigt som vi lider brist på den mest miljövänliga av alla resurser – tid att vara med varandra.

Med klimatkrisen har den demokratiska kontrollen över samhällsutvecklingen blivit en överlevnadsfråga. Om det hur vi använder våra resurser även fortsatt bestäms av vad som ger största möjliga ekonomiska avkastning så kommer de ekologiska effekterna bli katastrofala. Vårt sätt att leva tillsammans kommer ändras, vare sig vi vill det eller ej. Antingen låter vi dem som redan har makten över samhällsutvecklingen styra även över den förändringen, med förödande konsekvenser för dem som redan är mest utsatta, eller så tar vi gemensamt makten över den förändringen, och ser den som en möjlighet att skapa ett sätt att leva som bygger på värden vi alltför länge tvingats försaka. Den offentliga sektorn är en naturlig plats att börja, men de erfarenheter vi gör där av hur vi kan bli en gemenskap som utvecklar en verksamhet i syfte att tillfredsställa mänskliga behov och främja sociala värden kommer vi kunna använda när vi ska fortsätta utveckla ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle.



[1] Andersson, Lena; ”Kostnaden för avskaffad kapitalism”, Dagens Nyheter 130309

[2] Hall, Patrik; Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning, sid. 35

[3] Marx, Karl & Engels, Friedrich; Det kommunistiske manifest

[4] Intervjuad i Klassekampen, citerad i ”Femmilens förlorade ideal”, Flamman 100304

[5] Brown, Wendy, ”Nyliberalismen och den liberala demokratins slut”, Att vinna framtiden åter, sid. 180

[6] Brown, Wendy, ”Nyliberalismen och den liberala demokratins slut”, Att vinna framtiden åter, sid. 206

Forfatter: <a href="https://velferdsstaten.no/author/for-velferdsstaten/" target="_self">For Velferdsstaten</a>

Forfatter: For Velferdsstaten

Alliansen For velferdsstaten kjemper for å opprettholde og videreutvikle de velferdsgoder og rettigheter som er vunnet gjennom lang tids faglig og politisk kamp her i landet. Vi avviser undergraving, kommersialisering og markedsorientering av våre velferdsordninger.